Den här artikeln skrevs våren 2011, då Mme Mahjouba slutade sitt arbete som verksamhetschef på Oum El Banine, för att avgå med pension. Det som senare hände var att hon kom åter, som ordförande i styrelsen. Samt dessutom startade Ahddane, en likvärdig organisation, som tre år senare hjälpt mängder av exkluderade och utsatta kvinnor och barn.
Mme Mahjouba bjuder en grupp besökare till en informationsträff på Oum El Banines kvinnohem. Det blir en varm stund, med många minnen och intensivt berättande. Först mot slutet förstår vi gäster att talet är väl planerat i tiden. Oum El Banines grundare vill berätta sin historia innan hon går i pension. För så är det avslöjar Mme Mahjouba, till sommaren ska hon lämna över sitt ledarskap.
Vi bänkar oss i en vacker, men väl skyddad lägenhet. Anonym adress och stålgaller skyddar mot oönskade intrång. Här bor just nu åtta kvinnor, några har just fött barn, andra är nyanlända och höggravida. De jobbar faktiskt med att laga allas vår lunch i det lilla köket, men det vet vi inbjudna inte om ännu.
Vi som satt oss runt Mme Mahjouba är två besökare från Sverige och vår tolk, två tyska damer från en kvinnoorganisation, två unga intresserade kvinnor från en handelsskola i Agadir samt Hafida, en vänlig, tålmodig kvinna som förestår kvinnohemmet.
Det här är Mme Mahjoubas berättelse:
Under 60- och 70-talet fanns en mängd fabriker och industrier i Agadir. Många växte upp efter den stora jordbävningen 1960, vilken förstörde nästan hela Agadir. Citrusfrukter och fisk var de största industrierna, med förädling, packning och lastning i hamnen. På alla fabriker jobbade kvinnor, från hela Marocko. Kvinnor var billigare att anställa än män.
Långa arbetsdagar
De flesta var oorganiserade och arbetstiden ofta 24 timmar. När råvarorna kom in arbetade man nämligen bara på, så länge det räckte. Det var bara då man tjänade pengar. Många kvinnor hade redan barn. Andra blev gravida under vistelsen i Agadir. De som inte hade möjlighet att lämna bort barnen, var tvungna att ha dem med på fabriken.
Ingen barnomsorg
Någon barnomsorg fanns inte. Kvinnor och barn bodde i gemensamma rum som kallades för ”stall”. När kvinnorna jobbade låste de in barnen. De fick klara sig själva. Många brände sig eller skadade sig på andra sätt. Barn skadade också varandra, de var ju små och förstod inte bättre.
Fabrikörerna förstod till sist att de behövde en lösning. Under 70-talet började de anställa äldre kvinnor som barnvakter. Men dessa kvinnor var ofta för gamla och trötta och arbetspassen orimligt långa. De somnade och barnen slogs och skadade sig fortfarande.
Terres des Hommes
I Marocko fanns sedan en tid den schweiziska, humanitära organisationen Terre des Hommes, med lång erfarenhet av hjälparbete bland flyktingar, handikappade och fattiga. Dess lokale chef Michel Hoffman uppmärksammade problemen på fabrikerna. Han gick till fabrikörerna och föreslog en lösning som kunde fungera. Pengar var ett känsligt ämne, så Hoffman la upp en fiskbudget!
Varje fabrik gick med på att som grundplåt skänka en låda fisk (eller motsvarande i värde av apelsiner eller annan råvara). Sedan fortsatte de skänka sex lådor per år. Lådorna såldes och för pengarna ordnades daghem och personal. Snart tillkom en skola och ett internat. Barn upp till 14 år fick en skyddad tillvaro samt mat och undervisning. Var mammorna lediga i helgerna kunde de bo med dem, men i övrigt fick barnen inte mera vistas i fabrikerna.
Initiativet gav positiva resultat. Mödrarna kunde koncentrera sig på jobbet, barnen fick det lugnare. Alla parter verkade vinna på nyordningen.
-Terre des Homes förstod att stärka banden mellan mödrar och barn, inte klippa av dem, sammanfattar Mme Mahjouba, även om de skildes åt i sitt boende blev tillvaron säkrare.
Eget ansvar
Under 80-talet ändrade Terre des Homes en del i sitt arbetssätt. Man initierade gärna hjälpprojekt men krävde att de ansvariga staterna sedan själva medverkade och över tid tog över ansvaret. Marockansk personal tog därför över 1986. Och nu kom Mme Mahjouba in i bilden. Hon fick arbete som sekreterare i den lokala direktionen.
-Jag blev chockerad först, berättar hon. Jag visste inte att det fanns ”illegala” barn, födda utom äktenskap. Att det fanns ensamstående mödrar. Det var min första erfarenhet av problemområdet. Jag trodde sådant enbart var europeiska problem, att de inte existerade här.
Så okänt var alltså problemet. Det existerade – men man talade inte om det. Mme Mahjouba upptäckte vilket gott arbete Terres des Homes gjort i Agadir. Och Terres des Homes upptäckte henne.
-Jag fick arbete i deras organisation. Under flera år hjälpte jag hjärtsjuka kvinnor och barn till operationer. Och jag fick hjälpa mängder av ensamma mödrar och över tusen barn. Jag började förstå vad Marocko lider av.
Blev känd och erkänd
Mme Mahjouba beskriver hur hon började känna sig fri, genom sitt arbete. Hon fick skriva i tidningar om problemen, under sitt eget namn. Terres des Homes hade nämligen inte rätt att uppträda i massmedia. Hon fick uppmärksamhet både inom och utom Marocko, skrev till och med i New York Times.
-Jag var orädd och jag blev erkänd. Fick tillgång till tjänstebil och blev behandlad som en europeisk kvinna!
Det sista kan verka konstigt för oss. Men i ett land där kvinnan vanligen betraktas som en tyst ägodel är det en förståelig jämförelse. Mme Majouba hade lyckats bryta sig ur den traditionella kvinnorollen, omgivningen lyssnade på henne och respekterade henne.
Strid om övertagande
När Terres des Homes 1999 lämnade Marocko, ville ingen riktigt ta tag i projektet med daghem och skola för fabriksbarnen. Det gick politik i affären. Mme Mahjouba berättar:
-Man framförde att det egentligen inte var vårt lands projekt. Att det var syndigt att hjälpa ogifta kvinnor med barn. Det var nära att bli en rättegång om vem som skulle ta över.
-Jag hade en idé, fortsätter Mme Mahojuba, om att begära lite pengar från Terres des Homes och skapa en ny organisation. Men det var svårt att få de anställda att förstå, de ville bara ha pengarna, inte gärna ge någon hjälp.
Mme Mahjouba var nära att ge upp, men förstod att projektet då skulle dö ut. Hon fick kontakt med en liknande organisation i Cassablanka som gick med på att ge viss hjälp. Men finansieringen blev dålig och hon började jaga sponsorer på andra håll.
-Det visade sig att marockanerna inte gärna ville vara med, berättar hon med sorg i rösten. Jag ordnade opinionsmöten och folk ville faktiskt hjälpa till. Men affärskvinnor som ställde upp fick problem, med kommentarer som ”du hjälper ju prostituerade”. Det drabbade affärerna och de vill att vi skulle hjälpa enbart gifta kvinnor och deras barn. Men jag sa Nej! Vi hyrde en lägenhet som kvinnohus och började ta hand om barnen.
Resultatet blev slutligen vad vi kan se idag, Oum El Banine, som styrs av en kommité där Mme Mahojuba fortfarande är den enda marockanen. Övriga är medborgare i olika europeiska länder.
Kungligt bidrag
Medlemmarna i kommittén blev frontsoldater som krävde att staten tog problemet på allvar. Att mänskliga rättigheter skulle tillämpas i landet, inte bara finnas på vackert skrivna papper. En viktig vändpunkt inträffade 2002, då kung Muhammed VI ville träffa kommittén, i samband med att nya familjelagar infördes. Mme Mahjouba fick ta det mötet, som gav än högre status åt arbetet. Dessutom gav kungen ett ekonomiskt bidrag, vilket även gav ett symboliskt beskydd till verksamheten.
-Vi har lyckats med att stärka bandet mellan mor och barn och vi diskuterar även med fäderna. Nu finns det faktiskt familjer som låter den gravida flickan stanna kvar hemma. Vi arbetar också mot våld i hemmen, särskilt våld mot barn.
Pensionär som tänker hänga med
-Nu ska jag snart pensionera mig, avslutar Mme Mahjouba. Jag vill att människor känner till och kommer ihåg hur Oum El Banine växt fram. Vilken kamp som ligger bakom. Än är inte kampen slut. Gör man misstag i framtiden, tänker jag vara där och rätta till. Jag går i pension, men jag tänker absolut inte sluta följa med i utvecklingen.
Där avslutar Mme Mahjouba sin berättelse. Atmosfären är lite sorgset högtidlig efter den långa berättelsen. Tyska, engelska, franska och arabiska blixtar kompletterande frågor och svar genom rummet och den tålmodige tolken. Som avbrott fylls bordet av all den goda mat som kvinnohusets medlemmar lagat. Den bärs fram med verklig stolthet av kvinnorna, lammkött med alla tänkbara goda tillbehör och tilltugg.
Vill stärka människovärdet
Efter måltiden får vi ta del av de närvarande kvinnornas öden. Och Mme Mahjouba börjar ett nytt tal, nu riktat till kvinnorna. Att de ska vara stolta mödrar, att de har en uppgift och en god framtid framför sig. Att de har människovärde och behövs och kan uträtta underverk.
Ingen eller få har tidigare talat så till dessa kvinnor. Helt nyligen bodde de med sina familjer, hade sällan lämnat sin by, kan inte läsa eller skriva. Nu är de utkastade och ensamma. Mme Mahjoubas vill stärka dem som mödrar och människor, få dem att orka och utvecklas. Ett första steg, på en helt ny egen väg, för dessa kvinnor och deras nyfödda eller väntade barn.
Sven Olof Andersson
